När man ser ljuset i mörkret
Något vibrerar på nattdugsbordet. Jag vet vad det är, denna "vibration" brukar vara en "indikation" på att något ska ske. Men vad? Ah! Juste, ringsignalen går igång. Ju längre jag väntar, desto högre kommer 90-tals dängan att irritera mina öron, för att inte tala om päronen, ty dessa stackare behöver sin sömn med allt arbete de lägger bakom sig. Drar upp rullgardinen. Becksvart. Hade jag väntat mig något annat?
Rutinmässigt går jag på muggen, tar ett glas vatten (ousch! det drar ihop sig i mag/tarmkanalen) och går på muggen igen. Denna gång är det inte urinvägsystemet som får jobba. Kläderna är framtagna sedan kvällen från gårdagen. Klockan står prydligt bredvid på bordet.
Temperatur 3+ och duggregn. Jag öppnar dörren försiktigt och beger mig iväg. Som vanligt ligger staden fortfarande tyst, med några enstaka bilar på vägen. Jag, med två stela gastrocnemier traskar på i ett tempo jag kallar kärringlunk. Med andra ord lugnt. Å andra sidan, varför springa fort när man kan passa på att njuta i stillheten som snart kommer förorenas med avgaser och ett ohälsosamt, stressrelaterat samhälle? Träffar modern på hemvägen då hon imponerat fortfarande sitter på sadeln. Men den flitiga modern har ju införskaffat dubbar, medans en annan inte har det än... Efter 45min njutning ute i mörkret, regnet och halkan (halt som satan!) är jag blöt, men pigg och glad. Det går knappast att starta dagen bättre! En snabbdusch på det och sedan mat!
Timmarna rusar iväg, vilket inte är så konstigt då mina ögon har klistrats fast i en anatomibok. Hur många sidor jag hann att läsa vill jag inte svara på... En allt för tung lunch på det (att jag aldrig lär vara försiktig med majonnäsen och vitlöken..) känner jag att 3 timmars vila på det måste räcka. 3 timmar blir det och sedan är jag ute igen. Denna gång 13km lätt tröskel på löpbandet. Ingen halka! Jippie. Magen skvalpar oroväckande och det är väl i princip det ända jag tänker på, då jag inte har så mycket annat att tänka på, förutom spegeln framför mig, som dock visar en glad och senig kille på 19 år. Tiden går och jag badar i svett. Mm, salt! Det tar jag tacksamt emot så länge det droppar i munnen och inte i ögonen!
13km avklarat med en liten fartökning på slutet. Pust. Ge mig vatten! Lite bålstyrka på det, en kall dusch och en bastu väcker liv i alla sinnen igen.
Vad menar jag då med rubriken "att se något ljust i det mörka"?. Jo, vid de båda tidpunkerna jag bedrev löpning var det becksvart, men löpningen i sig lyser upp mörkret. Jag orkar inte gå in på den biten med hur man ska förklara ljus och njutning i att springa så mycket, men de som löper mycket och ofta kan nog känna igen sig lite på det jag nyss beskrev.
God fortsättning på det nya året.
